doingbeijing

Jag ser nog enligt många typiskt svensk ut. Ute på krogen vid Kerry Center här i Peking förra helgen stod jag och beställde drinkar i baren och pratade med min kompis Linus från Stockholm om hur svenska vi såg ut. Linus bar skjorta med manschettknappar och kavaj till sina jeans och hade strukit sitt blonda hår bakåt. Själv var jag klädd i något som skulle kunna beskrivas som H&M-hippt med byxor och väst, också med min blonda lugg snett bakåt. Jag berättade en historia för Linus som utspelade sig när jag seglade i Kroatien och stod med min kompis Björn och limmade på en tjej. Efter lite småsnack presenterade vi oss och sa att vi var svenskar. ”Of course you are” svarade tjejen. ”You are both blond and tanned, wearing  white cloths” sa hon. (tilläggas bör göras att vi båda var väldigt snygga – när vi häpet tittade upp på varandra kunde vi dock konstatera att vi var totalt likadana). Jag var mitt upp i historien när en tjej med stort blont hår raglade fram till oss. ”You look so German” sa hon. ”Are you from Germany?”

Jag har bott en vecka i Peking nu. Det jag sett av Peking är en modern storstad, med fräscha t-banevagnar och dyra bilar. Hittills har jag bara sett en väldigt liten del av staden, jag har mest hängt på hotellet där jag bor och rört mig i de närmsta kvarteren. De människor jag ser ser inte fattiga ut, många av dem ser ut som rockstjärnor. När jag gick till ett varuhus bredvid hotellet kände jag mig slafsig. De säger att Peking har 16 miljoner invånare, så jag antar att det finns mer att se av staden.

Idag testade jag en yoga-klass. Det var en liten klass. Jag var kille, ensam om att ha shorts där bleka spinkiga ben stack, ensam om att inte kunna nå mina tår med sträckta ben. Jag kände mig som ett kylskåp. När de andra yoga-eleverna böjde sig fram i graciösa rörelser såg jag mig själv i spegeln stå som lutande tornet i Pisa kvidande av smärta. Jag kände mig annorlunda. Att jag var ensam västerlänning och den enda som inte förstod lärarens kinesiska instruktioner spelade liksom mindre roll. Men jag antar att jag skulle kunna uppnå samma känsla hemma i Gerdahallen i Lund.