doingbeijing

Jag ser nog enligt många typiskt svensk ut. Ute på krogen vid Kerry Center här i Peking förra helgen stod jag och beställde drinkar i baren och pratade med min kompis Linus från Stockholm om hur svenska vi såg ut. Linus bar skjorta med manschettknappar och kavaj till sina jeans och hade strukit sitt blonda hår bakåt. Själv var jag klädd i något som skulle kunna beskrivas som H&M-hippt med byxor och väst, också med min blonda lugg snett bakåt. Jag berättade en historia för Linus som utspelade sig när jag seglade i Kroatien och stod med min kompis Björn och limmade på en tjej. Efter lite småsnack presenterade vi oss och sa att vi var svenskar. ”Of course you are” svarade tjejen. ”You are both blond and tanned, wearing  white cloths” sa hon. (tilläggas bör göras att vi båda var väldigt snygga – när vi häpet tittade upp på varandra kunde vi dock konstatera att vi var totalt likadana). Jag var mitt upp i historien när en tjej med stort blont hår raglade fram till oss. ”You look so German” sa hon. ”Are you from Germany?”

Jag har bott en vecka i Peking nu. Det jag sett av Peking är en modern storstad, med fräscha t-banevagnar och dyra bilar. Hittills har jag bara sett en väldigt liten del av staden, jag har mest hängt på hotellet där jag bor och rört mig i de närmsta kvarteren. De människor jag ser ser inte fattiga ut, många av dem ser ut som rockstjärnor. När jag gick till ett varuhus bredvid hotellet kände jag mig slafsig. De säger att Peking har 16 miljoner invånare, så jag antar att det finns mer att se av staden.

Idag testade jag en yoga-klass. Det var en liten klass. Jag var kille, ensam om att ha shorts där bleka spinkiga ben stack, ensam om att inte kunna nå mina tår med sträckta ben. Jag kände mig som ett kylskåp. När de andra yoga-eleverna böjde sig fram i graciösa rörelser såg jag mig själv i spegeln stå som lutande tornet i Pisa kvidande av smärta. Jag kände mig annorlunda. Att jag var ensam västerlänning och den enda som inte förstod lärarens kinesiska instruktioner spelade liksom mindre roll. Men jag antar att jag skulle kunna uppnå samma känsla hemma i Gerdahallen i Lund.  

“Chinese people are very brave when crossing the street”. Min nyfunna japanska vän verkade inte alls sugen på att korsa den femfiliga genomfartsleden framför oss. Och jag förstod honom. Trafiken i Peking är verkligen skrämmande. Korsning hade i och för sig trafikljus även för gående, men även om du har grön gubbe måste du vara försiktig när du korsar en gata. Eller kanske rättare sagt, speciellt om du har grön gubbe måste du vara försiktig när du korsar gatan. Först måste du se upp för alla bilar som gör högersväng. Högersvängar får genomföras även vid rött.  Och de kör inte försiktigt mot korsningen, och de lämnar inte företräde till gående, utan de kommer i full fart tutandes om de tycker att någon är i vägen för dem.  När du väl klarat högersvängarna så kommer bilarna som svänger in på vägen du korsar – både från höger och vänster. Och de vill inte behöva sakta ner för gångtrafikanter. Dessa är svårast för de kommer både framifrån och bakifrån. Sist ska du passera cykelbanan, där allt från tysta elmoppar till trehjuliga fordon och genande bilar tycks göra sitt bästa för att köra över dig.

Som gångtrafikant måste du ha uppsikt åt alla håll, och vara beredd på att släppa bilar väldigt nära inpå dig. Därför föreslog jag för min vän att vi skulle gå genom tunnelbanegångarna under vägen, så slapp vi helt alla bilar. Men han tyckte det var OK att gå på övergångsstället, så länge någon annan samtidigt använde övergångsstället. Tydligen litade han inte helt på mig för när jag gick ut en bit på övergångsstället i väntan på grönt – så som man gör här i Peking när man ska ta sig över en väg – stannade min vän kvar på trottoaren. Först när fler folk kom och ljuset slog om kom han ikapp mig och vi påbörjade färden till andra sidan. Efter ett tag så började han småspringa så att han kom upp i rygg på en kvinna som gick framför oss. ”Better to have one between you and the cars” förklarade han för mig. Jag smålog åt honom och tanken på att Japan och Kina – båda folkrika länder med hög befolkningstäthet – har så olika kynnen.

Medan vi gick den sista biten över gatan la jag märke till att en bil hade stannat vid övergångsstället på andra sidan korsningen. En varningstriangel var uppsatt och polis var på plats. Jag förstod att det var en påkörningsolycka och jag såg en man som låg orörlig på marken. Jag tror att han var död. Plötsligt så verkade min japanska väns taktik ganska så vettig.

Jag har två sätt att avgöra om det är en OK dag för löpning, eller att vistas utomhus överhuvudtaget. Först brukar jag titta genom våra stora fönster söderut mot World Trade Center 3, Pekings högsta byggnad. Om den avtecknar sig tydligt så får det anses vara klart väder. Om den däremot är inhöljd i ett grått dis så är det ett tecken på ännu en smogfylld dag i Peking. Då övergår jag att titta rakt mot solen. Kan jag göra det utan att kisa är det ett tecken på att jag inte ska ut och springa, eller vistas ute allt för mycket. Igår kunde jag inte se World Trade Center 3. Jag kunde knappt skönja byggnaderna bara några kvarter bort. Och jag kunde inte hitta solen på himlen. En dag att hålla sig inomhus alltså. Likväl övertygade jag Frida om att vi skulle ut och springa intervaller på kvällen när hon kommit hem från jobbet. Det var kändes helt OK medan vi var ute, men så fort vi kom innanför dörrarna igen så mådde jag illa. Det har antagligen inget med vår löptur att göra, men sedan dess har jag varit magsjuk och känner illamående bara jag tänker på all skit vi andades in när vi sprang vårt löppass.

Smog är väl något av det som Peking är mest känt för, efter kinesiska muren och den förbjudna staden. Vid OS här förra året vägrade världsrekordhållaren Haile Gebrselassie att ställa upp och springa maraton och hävdade att den dåliga luften var ett hot mot hans hälsa, Haile som är återkommande deltagare i maratonloppen i Dubai, Berlin och London. Smogen är vanligtvis som värst under morgonen och förmiddagen, och för det mesta släpper den lite när brisen tilltar under eftermiddagen. En dag med smog får mig att längta efter de kraftiga och kyliga vindarna som drar in över Peking från norr, och befriar staden från dess kladdiga gråa täcke. Samtidigt för vindarna med sig ett gult damm från de mongoliska stäpperna som lägger sig i ett lager över gator och bilar, och som gör att du måste putsa skorna varje dag här i Peking. Varje dag som det blåser brukar jag passa på att springa utomhus. Damm är bättre än avgaser, tänker jag medan vinden tränger igenom min träningsjacka och jag kisar för att hålla dammet borta från ögonen.

Idag höll jag mig inomhus i alla fall. Jag gick till ett av mina gym och tränade rodd för att kunna ta i utan att bekymra mig om varken avgaser eller damm i ögonen. När jag tog i som mest kommer en städare in i rummet med en air cleaner i handen och sprayar för fulla muggar. Jag känner hur munnen börjar smaka toalettrengöringsmedel och att det sticker lite i näsan, och försöker avbryta honom genom att vifta med handen och flåsa fram ”bu, bu”. Han vinkar glatt tillbaka och sprayar sig fram till nästa rum. Det verkar som om rätten till frisk luft är en ickefråga här i Peking.