doingbeijing

Jag har två sätt att avgöra om det är en OK dag för löpning, eller att vistas utomhus överhuvudtaget. Först brukar jag titta genom våra stora fönster söderut mot World Trade Center 3, Pekings högsta byggnad. Om den avtecknar sig tydligt så får det anses vara klart väder. Om den däremot är inhöljd i ett grått dis så är det ett tecken på ännu en smogfylld dag i Peking. Då övergår jag att titta rakt mot solen. Kan jag göra det utan att kisa är det ett tecken på att jag inte ska ut och springa, eller vistas ute allt för mycket. Igår kunde jag inte se World Trade Center 3. Jag kunde knappt skönja byggnaderna bara några kvarter bort. Och jag kunde inte hitta solen på himlen. En dag att hålla sig inomhus alltså. Likväl övertygade jag Frida om att vi skulle ut och springa intervaller på kvällen när hon kommit hem från jobbet. Det var kändes helt OK medan vi var ute, men så fort vi kom innanför dörrarna igen så mådde jag illa. Det har antagligen inget med vår löptur att göra, men sedan dess har jag varit magsjuk och känner illamående bara jag tänker på all skit vi andades in när vi sprang vårt löppass.

Smog är väl något av det som Peking är mest känt för, efter kinesiska muren och den förbjudna staden. Vid OS här förra året vägrade världsrekordhållaren Haile Gebrselassie att ställa upp och springa maraton och hävdade att den dåliga luften var ett hot mot hans hälsa, Haile som är återkommande deltagare i maratonloppen i Dubai, Berlin och London. Smogen är vanligtvis som värst under morgonen och förmiddagen, och för det mesta släpper den lite när brisen tilltar under eftermiddagen. En dag med smog får mig att längta efter de kraftiga och kyliga vindarna som drar in över Peking från norr, och befriar staden från dess kladdiga gråa täcke. Samtidigt för vindarna med sig ett gult damm från de mongoliska stäpperna som lägger sig i ett lager över gator och bilar, och som gör att du måste putsa skorna varje dag här i Peking. Varje dag som det blåser brukar jag passa på att springa utomhus. Damm är bättre än avgaser, tänker jag medan vinden tränger igenom min träningsjacka och jag kisar för att hålla dammet borta från ögonen.

Idag höll jag mig inomhus i alla fall. Jag gick till ett av mina gym och tränade rodd för att kunna ta i utan att bekymra mig om varken avgaser eller damm i ögonen. När jag tog i som mest kommer en städare in i rummet med en air cleaner i handen och sprayar för fulla muggar. Jag känner hur munnen börjar smaka toalettrengöringsmedel och att det sticker lite i näsan, och försöker avbryta honom genom att vifta med handen och flåsa fram ”bu, bu”. Han vinkar glatt tillbaka och sprayar sig fram till nästa rum. Det verkar som om rätten till frisk luft är en ickefråga här i Peking.