doingbeijing

Nyårsnatten blev som förväntat en helt galen pyroteknisk upplevelse. Frida och jag hamnade på toppen av en Pekings högsta skyskrapor kunde uppifrån se hur hela staden bubblade av fyrverkerier. Det såg ganska overkligt ut. Men vi fick en betydligt närmare upplevelse av firandet när vi tog oss ner på marknivå och drog till en kompis som var i fullt sjå med att skjuta en halv förmögenhet upp mot stjärnorna.

Myten om hur firandet av det kinesiska nyåret (guonian kallas det på kinesiska, eller Chunjie som kan översättas till vårfestival) började berättar om det hornklädda monstret Nian som varje vår kom upp från djupet av en sjö för att äta av människornas förråd och människorna själva. Därför flydde alla människor varje år till bergen för att skydda sig från monstret. Men enligt myten så kom en dag en tiggare till en by just lagom till nyåret då monstret kom upp från sjön. En äldre dam var den enda som uppmärksammade honom i alla stress, och hon gav honom mat och lät honom vila i hennes hem. Tiggaren bad att få stanna i hennes hus när alla andra lämnade byn för att fly till berget. När monstret kom till byn märkte det genast att något var annorlunda. Ett av husen var upplyst och klätt med röda papper, och monstret sökte sig genast dit. När monstret närmade sig husets dörr hoppade tiggaren ut. Tiggaren sköt smällare och skrattade högt och vevade med armarna åt monstret, och monstret blev så rädd för denna plötsliga attack att det genast vände åter till djupet av sin sjö. När byborna återvände från bergen till sin by märkte de att deras hus och lager var orörda och de förstod att tiggaren skrämt bort monstret, och byborna blev så glada att de firade en hel vecka. Ryktet om att monstret kunde skrämmas bort med röda papper och smällare spred sig från byn över hela landet, och än idag firar människor nyår genom att sätta upp röda papper på dörrarna och smälla fyrverkerier och smällare under en hel vecka. Fast idag är det nog mest utlänningar som skräms.

För några år sedan så förbjöds smällare och fyrverkerier i Pekings innerstad. Lagen var nog inte alls populär och togs bort ganska snart igen, och nyårsfirandet nådde antagligen någon slags kulmen under förra året. En av två skyskrapor i den statliga tv:ns prestigebygge ”CCTV- tower” brann upp efter att nyårsfyrverkerier orsakat en eldsvåda. Byggnaderna var precis färdigbyggda och skulle invigas någon vecka senare, och att de stod tomma räddade nog många människoliv. Byggnaden som brann ner skulle nämligen fungera som hotell. Nu krävde branden livet på en brandman, och idag står det jättelika stålskelettet kvar som en påminnelse om konsekvenserna av ett överdrivet festande, och 23 personer står åtalade för branden. I år skulle firandets hålla sig inom rimliga ramar. På väg till vårt nyårsmiddag på China Grill, högst upp i Yyntai-Tower, kunde Frida och jag se att en polisbil stod i varje större korsning och iakttog firandet med sirenerna på, och att säkerhetspersonal runtomkring hela Peking hade ställt fram stora högar med brandsläckare – allt för att inte fler höghus skulle brinna upp. Peking var förberett för galet firande.

Väl nere på marken efter middag uppe i Yintai-tower möttes vi av öronbedövande dån när ljudet från smällare och raketer ekade mellan skyskraporna. Vi tog oss med taxi till vår kompis, men när vi gick till platsen där de stod fastnade Frida och jag mittemellan två fyrverkeriuppskjutningar – vi stod och kurade och höll för öronen medan allting lyste upp runtomkring oss. Vi såg nog lite lustiga ut för kineserna som gick omkring med en cigarrett i mungipan och tände på fyrverkeri efter fyrverkeri. Till slut skrek jag till Frida, ”nu springer vi bara rakt igenom”, och vi lyckades ta oss fram till våra vänner som mötte oss med orden ”where have you been, you’re missing everything”! Allt hade vi i alla fall inte missat, det sköts fortfarande friskt och i centrum för det hela stod två damer i svarta pälsrockar och två vagnar fullastade med fyrverkerier och dirigerade några män som, ständigt med cigarretter i mungipan, två och två bar fyrverkeripjäserna från vagnen till avskjutningsplatsen tjugo meter bor. Klockan var närmare ett nu, och vi trodde skjtandet skulle avta, när en Audi SUV glider in mellan fyrverkerierna och parkerar. Ut hoppar en hel familj med tioåriga dottern i spetsen, och när bakluckan öppnas så ser vi att bilen är fylld med fyrverkeripjäser som börjar lastas ut för att skjutas mot himmelen.

För Frida och mig kändes det som om vi fått tillräckligt med fyrverkerier för en dag, och vi drog vidare till en klubb och tog en drink och försökte dansa lite. På klubben var det nästan bara expats – västerlänningar. Drivet att festa saknades, och vi drog hem och la oss. Morgonen därpå väcktes vi av att telefonen ringde. ”Time for Mian hui".