doingbeijing

De senaste åren har det ploppat upp ett helt gäng med skidorter norr om Peking som vänder sig till alla kineser som vill skaffa sig dyra vanor. Skidor verkar ha blivit en statussymbol i Kina – tv har ofta inslag med bräd- och alpinåkning, på talkshows kan du se häftiga artister sitta med skidgoggles i pannan, och hela snowboardstilen kryddad med blingbling har gått hem hos ungdomarna.  Skidorterna är som totala ”remake-factories”. Till dem kan man komma precis vad man är, sedan betalar du ett paketpris och får allt från skidor till handskar och extrasockar. Sedan är det bara att ställa sig i backen. Den mest förekommande tekniken är den där du böjer lite lätt på knäna, sträcker armarna rakt ut, och bara står på rakt ner för backarna.

Frida och Michael har hunnit testa två system. Det första ligger en timmes bilfärd (beroende på trafiken förstås) norr om Peking, Tre små nerfarter, två sittliftar och massor med pistvakter. Vart 50e meter stod en pistvakt uppställd i röd overall och med endast en skida på. När du faller eller blir påkörd, och det händer förr eller senare, tar det inte mer än 8 sekunder innan en pistvakt kommer stakande och står vid din sida, redo att hjälpa dig upp. Michaels största oro gällde liftköerna. Vi har haft upplevt en del kaotiska köer under tiden i Kina, och vet att vi inte har något att sätta emot en kines som bestämt sig för att ta sig förbi mig. Men den enda som överhuvudtaget trängde sig i kön var tysken som vi åkte med. Michael kändes sig tvungen att berätta historien om ”Liftwaffe” från Sällskapsresan 2. Tysken skrattade artigt.

Nästa system som testats är Wanlong som ligger 3-4 timmar med bil norr om Peking. Området ligger i ett distrikt som i gjort sig mest känd för potatis och fattigdom. Nu satsas det full ut med jättehotell och nya stadsdelar runt skidanläggningar och golfbanor, men från mitt bilfönster ser jag mängder av gamla bostadsgrottor. Grottor har i många århundraden varit den dominerande bostaden i vissa delar av Kina, där brist på virke och sten gör traditionella hus dyra och ovanliga. Dessutom sägs grottan vara praktisk – under heta, torra somrar erbjuder den svalka och behaglig innetemperatur, och under de bistra vintrarna hålls alltid plusgrader inne i grottan. Jag läste i en bok skriven för 10-20 år sedan att det uppskattades att 40 miljoner människor fortfarande bodde i grottor. Vi bor inte i grotta utan på ett nybyggt hotell, men bäddarna som låg direkt på golvet motsvarade att sova på stengolv. Skidanläggningen har funnits där i några år, men den växer hela tiden och hade nyöppnade nerfarter. Jag skulle beskriva stället som jämnstort med Vemdalen, med en del fina nerfarter och rakt igenom kanonunderlag. Eftersom vintrarna är så torra i denna del you av Kina så finns det väldigt lite natursnö, och offpiståkning begränsas till att kasa nerför en iskana mellan stora stenar. Men den stora nackdelen med systemet är de långsamma liftarna. Tillsammans med den pinande vinden blir det en utmaning att hålla uppe värmen. Fast det finns gott om liftar och blir aldrig några köer, och Michael kommer i diskussionen med resesällskapet Linus huruvida de långsamma liftarna . Michael mxenar att de långsamma liftarna är en konspiration för att gästerna ska uppleva systemet som större än vad det är. Med långsamma liftar tillbringar åkaren mer tid i liften, och därmed mindre kö i backen och det blir färre människor som står i liftkön. Då sliter åkaren mindre på backen och det upplevs inte lika trångt – tänk på det ett tag. Linus menade att de körde liftarna långsamt för att spara energi. Den enda gången som liftarna gick snabbt var vid själva påstigningen. Är du inte aktsam så slår stålramen på stolen rakt mot din vad – inga vadderade kanter där inte!

Sammantaget var det okey backar, dåliga liftar, pinande vindar, bra snö och usel afterski. Den enda fest vi hittade var tio ryssar som satt och spelade kort och drack vodka…



Kineser har ofta en ganska avslappnad stil, och pyjamasbyxor är användbart till det mesta, som här när vi käkade på restaurang med våra kompisar.