doingbeijing

Nyårsnatten blev som förväntat en helt galen pyroteknisk upplevelse. Frida och jag hamnade på toppen av en Pekings högsta skyskrapor kunde uppifrån se hur hela staden bubblade av fyrverkerier. Det såg ganska overkligt ut. Men vi fick en betydligt närmare upplevelse av firandet när vi tog oss ner på marknivå och drog till en kompis som var i fullt sjå med att skjuta en halv förmögenhet upp mot stjärnorna.

Myten om hur firandet av det kinesiska nyåret (guonian kallas det på kinesiska, eller Chunjie som kan översättas till vårfestival) började berättar om det hornklädda monstret Nian som varje vår kom upp från djupet av en sjö för att äta av människornas förråd och människorna själva. Därför flydde alla människor varje år till bergen för att skydda sig från monstret. Men enligt myten så kom en dag en tiggare till en by just lagom till nyåret då monstret kom upp från sjön. En äldre dam var den enda som uppmärksammade honom i alla stress, och hon gav honom mat och lät honom vila i hennes hem. Tiggaren bad att få stanna i hennes hus när alla andra lämnade byn för att fly till berget. När monstret kom till byn märkte det genast att något var annorlunda. Ett av husen var upplyst och klätt med röda papper, och monstret sökte sig genast dit. När monstret närmade sig husets dörr hoppade tiggaren ut. Tiggaren sköt smällare och skrattade högt och vevade med armarna åt monstret, och monstret blev så rädd för denna plötsliga attack att det genast vände åter till djupet av sin sjö. När byborna återvände från bergen till sin by märkte de att deras hus och lager var orörda och de förstod att tiggaren skrämt bort monstret, och byborna blev så glada att de firade en hel vecka. Ryktet om att monstret kunde skrämmas bort med röda papper och smällare spred sig från byn över hela landet, och än idag firar människor nyår genom att sätta upp röda papper på dörrarna och smälla fyrverkerier och smällare under en hel vecka. Fast idag är det nog mest utlänningar som skräms.

För några år sedan så förbjöds smällare och fyrverkerier i Pekings innerstad. Lagen var nog inte alls populär och togs bort ganska snart igen, och nyårsfirandet nådde antagligen någon slags kulmen under förra året. En av två skyskrapor i den statliga tv:ns prestigebygge ”CCTV- tower” brann upp efter att nyårsfyrverkerier orsakat en eldsvåda. Byggnaderna var precis färdigbyggda och skulle invigas någon vecka senare, och att de stod tomma räddade nog många människoliv. Byggnaden som brann ner skulle nämligen fungera som hotell. Nu krävde branden livet på en brandman, och idag står det jättelika stålskelettet kvar som en påminnelse om konsekvenserna av ett överdrivet festande, och 23 personer står åtalade för branden. I år skulle firandets hålla sig inom rimliga ramar. På väg till vårt nyårsmiddag på China Grill, högst upp i Yyntai-Tower, kunde Frida och jag se att en polisbil stod i varje större korsning och iakttog firandet med sirenerna på, och att säkerhetspersonal runtomkring hela Peking hade ställt fram stora högar med brandsläckare – allt för att inte fler höghus skulle brinna upp. Peking var förberett för galet firande.

Väl nere på marken efter middag uppe i Yintai-tower möttes vi av öronbedövande dån när ljudet från smällare och raketer ekade mellan skyskraporna. Vi tog oss med taxi till vår kompis, men när vi gick till platsen där de stod fastnade Frida och jag mittemellan två fyrverkeriuppskjutningar – vi stod och kurade och höll för öronen medan allting lyste upp runtomkring oss. Vi såg nog lite lustiga ut för kineserna som gick omkring med en cigarrett i mungipan och tände på fyrverkeri efter fyrverkeri. Till slut skrek jag till Frida, ”nu springer vi bara rakt igenom”, och vi lyckades ta oss fram till våra vänner som mötte oss med orden ”where have you been, you’re missing everything”! Allt hade vi i alla fall inte missat, det sköts fortfarande friskt och i centrum för det hela stod två damer i svarta pälsrockar och två vagnar fullastade med fyrverkerier och dirigerade några män som, ständigt med cigarretter i mungipan, två och två bar fyrverkeripjäserna från vagnen till avskjutningsplatsen tjugo meter bor. Klockan var närmare ett nu, och vi trodde skjtandet skulle avta, när en Audi SUV glider in mellan fyrverkerierna och parkerar. Ut hoppar en hel familj med tioåriga dottern i spetsen, och när bakluckan öppnas så ser vi att bilen är fylld med fyrverkeripjäser som börjar lastas ut för att skjutas mot himmelen.

För Frida och mig kändes det som om vi fått tillräckligt med fyrverkerier för en dag, och vi drog vidare till en klubb och tog en drink och försökte dansa lite. På klubben var det nästan bara expats – västerlänningar. Drivet att festa saknades, och vi drog hem och la oss. Morgonen därpå väcktes vi av att telefonen ringde. ”Time for Mian hui".

De senaste åren har det ploppat upp ett helt gäng med skidorter norr om Peking som vänder sig till alla kineser som vill skaffa sig dyra vanor. Skidor verkar ha blivit en statussymbol i Kina – tv har ofta inslag med bräd- och alpinåkning, på talkshows kan du se häftiga artister sitta med skidgoggles i pannan, och hela snowboardstilen kryddad med blingbling har gått hem hos ungdomarna.  Skidorterna är som totala ”remake-factories”. Till dem kan man komma precis vad man är, sedan betalar du ett paketpris och får allt från skidor till handskar och extrasockar. Sedan är det bara att ställa sig i backen. Den mest förekommande tekniken är den där du böjer lite lätt på knäna, sträcker armarna rakt ut, och bara står på rakt ner för backarna.

Frida och Michael har hunnit testa två system. Det första ligger en timmes bilfärd (beroende på trafiken förstås) norr om Peking, Tre små nerfarter, två sittliftar och massor med pistvakter. Vart 50e meter stod en pistvakt uppställd i röd overall och med endast en skida på. När du faller eller blir påkörd, och det händer förr eller senare, tar det inte mer än 8 sekunder innan en pistvakt kommer stakande och står vid din sida, redo att hjälpa dig upp. Michaels största oro gällde liftköerna. Vi har haft upplevt en del kaotiska köer under tiden i Kina, och vet att vi inte har något att sätta emot en kines som bestämt sig för att ta sig förbi mig. Men den enda som överhuvudtaget trängde sig i kön var tysken som vi åkte med. Michael kändes sig tvungen att berätta historien om ”Liftwaffe” från Sällskapsresan 2. Tysken skrattade artigt.

Nästa system som testats är Wanlong som ligger 3-4 timmar med bil norr om Peking. Området ligger i ett distrikt som i gjort sig mest känd för potatis och fattigdom. Nu satsas det full ut med jättehotell och nya stadsdelar runt skidanläggningar och golfbanor, men från mitt bilfönster ser jag mängder av gamla bostadsgrottor. Grottor har i många århundraden varit den dominerande bostaden i vissa delar av Kina, där brist på virke och sten gör traditionella hus dyra och ovanliga. Dessutom sägs grottan vara praktisk – under heta, torra somrar erbjuder den svalka och behaglig innetemperatur, och under de bistra vintrarna hålls alltid plusgrader inne i grottan. Jag läste i en bok skriven för 10-20 år sedan att det uppskattades att 40 miljoner människor fortfarande bodde i grottor. Vi bor inte i grotta utan på ett nybyggt hotell, men bäddarna som låg direkt på golvet motsvarade att sova på stengolv. Skidanläggningen har funnits där i några år, men den växer hela tiden och hade nyöppnade nerfarter. Jag skulle beskriva stället som jämnstort med Vemdalen, med en del fina nerfarter och rakt igenom kanonunderlag. Eftersom vintrarna är så torra i denna del you av Kina så finns det väldigt lite natursnö, och offpiståkning begränsas till att kasa nerför en iskana mellan stora stenar. Men den stora nackdelen med systemet är de långsamma liftarna. Tillsammans med den pinande vinden blir det en utmaning att hålla uppe värmen. Fast det finns gott om liftar och blir aldrig några köer, och Michael kommer i diskussionen med resesällskapet Linus huruvida de långsamma liftarna . Michael mxenar att de långsamma liftarna är en konspiration för att gästerna ska uppleva systemet som större än vad det är. Med långsamma liftar tillbringar åkaren mer tid i liften, och därmed mindre kö i backen och det blir färre människor som står i liftkön. Då sliter åkaren mindre på backen och det upplevs inte lika trångt – tänk på det ett tag. Linus menade att de körde liftarna långsamt för att spara energi. Den enda gången som liftarna gick snabbt var vid själva påstigningen. Är du inte aktsam så slår stålramen på stolen rakt mot din vad – inga vadderade kanter där inte!

Sammantaget var det okey backar, dåliga liftar, pinande vindar, bra snö och usel afterski. Den enda fest vi hittade var tio ryssar som satt och spelade kort och drack vodka…



Kineser har ofta en ganska avslappnad stil, och pyjamasbyxor är användbart till det mesta, som här när vi käkade på restaurang med våra kompisar.

Med en flaska champagne välkomnades Martin till paret Frida/Mickes lägenhet. Det är inte alla gäster som får samma välkomnande, men Martin är nu inte vem som helst. Han är motparten i vårt avancerade lägenhetsutbytesprogram, som i dagsläget täcker tre länder på två kontinenter. Men detta var hans första besök i lägenheten i Peking och vi ville nu visa upp Pekings främsta sida lika föredömligt som Martin tidigare guidat oss i Hongkong. Martin skulle bara stanna över helgen så det blev ett intensivt program. Vi började lugnt med mat och groggar och att snacka ikapp på fredagen. På lördagen blev det ”Fridas och Mickes Pekingrunda 1A med tilllägg” (dock utan Frida denna gång), det vill säga:

1. Först till Hohai för skridskoåkning. Roligare än att åka skridskor är att kolla in alla typer som samlas på isen – från ungdomar i full hockeyutrustning till gamla gubbar med klappskridskor och fartdräkt med luva. Lika populärt som skridskoåkning verkar det vara att stava sig fram på nån form av spark. Galnast var en gubbe i fartdräkt och långfärdsskridskor som varv på varv åkte ut på isen och tog fart för att sen åka rakt in i folkhopen som stod vid kanten, och sicksacka mellan folk eller tvärbromsa framför någon samtidigt som han skrek rakt ut!

2. Promenad ner längs Beihai till Förbjudna staden och parken norr om Förbjudna staden. Här mötte vi Jens som är Martins nya kollega och nyanländ till Peking. Han är designer, vilket man känner igen framförallt på byxorna. Galnast var priset för inträde i parken norr om Förbjudna staden - 2 kronor, det bjöd Martin storsinnt på.

3. Frysa sig igenom Förbjudna staden. Jag fattar aldrig varför kejsaren hade en hel stad. Alla hus är ju så små – varför inte bara ett stort slott?

4. Gå över Himmelska Fridens torg, och skämta om att man ska dela ut politiska flygblad. Första gången jag måste igenom en säkerhetskontroll och röntga min väska för att komma till ett torg.

5. Efter att vi frusit klart äter vi en sen men lyxig lunch på Capital M söder om Himmelska Fridens torg. Jag åt smörrebröd, de andra åt nåt åt det italienska tror jag. Vi drack pilsner till. Det var varmt och gott.

Efter avslutad guidetur blev det först fotmassage, sedan simning med bastu (vi hade riktiga finnar i bastun, vilket passade bra med den kinesiska ölen), för att slutligen dra ut och äta Teppanyaki.



Kvällen avslutades med Karaoke, eller K-TV som det heter här. Jens försökte sabba kvällen genom att bli av med plånboken, men lyckades inte förstöra det mest magiska ögonvackraste blicket – när Martin sjöng Jeff Buckleys Hallelujah.



På söndagen blev det stor brunch och häng i Hutongerna innan Martin tog taxin tillbaka till Hongkong. Feedback på programmet?  Själv finner jag det vara en ovanligt lyckad blandning av friluftsliv, kultur, sightseeing och fylla.

Julfirandet fortsatte den 25e med filmtemafest på Le Vin -som för övrigt har Beijings bästa vin- och champagneutbud - ordnat av Wang, Max och Carmen.   Helena, Micke och jag jobbade hårt på vår utstyrsel och det slutade med att det blev:

Michael - Joker  (Batman - Black Night)

Frida - Mrs Mia Wallice (Pulp Fiction)

Helena - Audrey Hepburn

Jag ser nog enligt många typiskt svensk ut. Ute på krogen vid Kerry Center här i Peking förra helgen stod jag och beställde drinkar i baren och pratade med min kompis Linus från Stockholm om hur svenska vi såg ut. Linus bar skjorta med manschettknappar och kavaj till sina jeans och hade strukit sitt blonda hår bakåt. Själv var jag klädd i något som skulle kunna beskrivas som H&M-hippt med byxor och väst, också med min blonda lugg snett bakåt. Jag berättade en historia för Linus som utspelade sig när jag seglade i Kroatien och stod med min kompis Björn och limmade på en tjej. Efter lite småsnack presenterade vi oss och sa att vi var svenskar. ”Of course you are” svarade tjejen. ”You are both blond and tanned, wearing  white cloths” sa hon. (tilläggas bör göras att vi båda var väldigt snygga – när vi häpet tittade upp på varandra kunde vi dock konstatera att vi var totalt likadana). Jag var mitt upp i historien när en tjej med stort blont hår raglade fram till oss. ”You look so German” sa hon. ”Are you from Germany?”

Jag har bott en vecka i Peking nu. Det jag sett av Peking är en modern storstad, med fräscha t-banevagnar och dyra bilar. Hittills har jag bara sett en väldigt liten del av staden, jag har mest hängt på hotellet där jag bor och rört mig i de närmsta kvarteren. De människor jag ser ser inte fattiga ut, många av dem ser ut som rockstjärnor. När jag gick till ett varuhus bredvid hotellet kände jag mig slafsig. De säger att Peking har 16 miljoner invånare, så jag antar att det finns mer att se av staden.

Idag testade jag en yoga-klass. Det var en liten klass. Jag var kille, ensam om att ha shorts där bleka spinkiga ben stack, ensam om att inte kunna nå mina tår med sträckta ben. Jag kände mig som ett kylskåp. När de andra yoga-eleverna böjde sig fram i graciösa rörelser såg jag mig själv i spegeln stå som lutande tornet i Pisa kvidande av smärta. Jag kände mig annorlunda. Att jag var ensam västerlänning och den enda som inte förstod lärarens kinesiska instruktioner spelade liksom mindre roll. Men jag antar att jag skulle kunna uppnå samma känsla hemma i Gerdahallen i Lund.  

“Chinese people are very brave when crossing the street”. Min nyfunna japanska vän verkade inte alls sugen på att korsa den femfiliga genomfartsleden framför oss. Och jag förstod honom. Trafiken i Peking är verkligen skrämmande. Korsning hade i och för sig trafikljus även för gående, men även om du har grön gubbe måste du vara försiktig när du korsar en gata. Eller kanske rättare sagt, speciellt om du har grön gubbe måste du vara försiktig när du korsar gatan. Först måste du se upp för alla bilar som gör högersväng. Högersvängar får genomföras även vid rött.  Och de kör inte försiktigt mot korsningen, och de lämnar inte företräde till gående, utan de kommer i full fart tutandes om de tycker att någon är i vägen för dem.  När du väl klarat högersvängarna så kommer bilarna som svänger in på vägen du korsar – både från höger och vänster. Och de vill inte behöva sakta ner för gångtrafikanter. Dessa är svårast för de kommer både framifrån och bakifrån. Sist ska du passera cykelbanan, där allt från tysta elmoppar till trehjuliga fordon och genande bilar tycks göra sitt bästa för att köra över dig.

Som gångtrafikant måste du ha uppsikt åt alla håll, och vara beredd på att släppa bilar väldigt nära inpå dig. Därför föreslog jag för min vän att vi skulle gå genom tunnelbanegångarna under vägen, så slapp vi helt alla bilar. Men han tyckte det var OK att gå på övergångsstället, så länge någon annan samtidigt använde övergångsstället. Tydligen litade han inte helt på mig för när jag gick ut en bit på övergångsstället i väntan på grönt – så som man gör här i Peking när man ska ta sig över en väg – stannade min vän kvar på trottoaren. Först när fler folk kom och ljuset slog om kom han ikapp mig och vi påbörjade färden till andra sidan. Efter ett tag så började han småspringa så att han kom upp i rygg på en kvinna som gick framför oss. ”Better to have one between you and the cars” förklarade han för mig. Jag smålog åt honom och tanken på att Japan och Kina – båda folkrika länder med hög befolkningstäthet – har så olika kynnen.

Medan vi gick den sista biten över gatan la jag märke till att en bil hade stannat vid övergångsstället på andra sidan korsningen. En varningstriangel var uppsatt och polis var på plats. Jag förstod att det var en påkörningsolycka och jag såg en man som låg orörlig på marken. Jag tror att han var död. Plötsligt så verkade min japanska väns taktik ganska så vettig.

Jag har två sätt att avgöra om det är en OK dag för löpning, eller att vistas utomhus överhuvudtaget. Först brukar jag titta genom våra stora fönster söderut mot World Trade Center 3, Pekings högsta byggnad. Om den avtecknar sig tydligt så får det anses vara klart väder. Om den däremot är inhöljd i ett grått dis så är det ett tecken på ännu en smogfylld dag i Peking. Då övergår jag att titta rakt mot solen. Kan jag göra det utan att kisa är det ett tecken på att jag inte ska ut och springa, eller vistas ute allt för mycket. Igår kunde jag inte se World Trade Center 3. Jag kunde knappt skönja byggnaderna bara några kvarter bort. Och jag kunde inte hitta solen på himlen. En dag att hålla sig inomhus alltså. Likväl övertygade jag Frida om att vi skulle ut och springa intervaller på kvällen när hon kommit hem från jobbet. Det var kändes helt OK medan vi var ute, men så fort vi kom innanför dörrarna igen så mådde jag illa. Det har antagligen inget med vår löptur att göra, men sedan dess har jag varit magsjuk och känner illamående bara jag tänker på all skit vi andades in när vi sprang vårt löppass.

Smog är väl något av det som Peking är mest känt för, efter kinesiska muren och den förbjudna staden. Vid OS här förra året vägrade världsrekordhållaren Haile Gebrselassie att ställa upp och springa maraton och hävdade att den dåliga luften var ett hot mot hans hälsa, Haile som är återkommande deltagare i maratonloppen i Dubai, Berlin och London. Smogen är vanligtvis som värst under morgonen och förmiddagen, och för det mesta släpper den lite när brisen tilltar under eftermiddagen. En dag med smog får mig att längta efter de kraftiga och kyliga vindarna som drar in över Peking från norr, och befriar staden från dess kladdiga gråa täcke. Samtidigt för vindarna med sig ett gult damm från de mongoliska stäpperna som lägger sig i ett lager över gator och bilar, och som gör att du måste putsa skorna varje dag här i Peking. Varje dag som det blåser brukar jag passa på att springa utomhus. Damm är bättre än avgaser, tänker jag medan vinden tränger igenom min träningsjacka och jag kisar för att hålla dammet borta från ögonen.

Idag höll jag mig inomhus i alla fall. Jag gick till ett av mina gym och tränade rodd för att kunna ta i utan att bekymra mig om varken avgaser eller damm i ögonen. När jag tog i som mest kommer en städare in i rummet med en air cleaner i handen och sprayar för fulla muggar. Jag känner hur munnen börjar smaka toalettrengöringsmedel och att det sticker lite i näsan, och försöker avbryta honom genom att vifta med handen och flåsa fram ”bu, bu”. Han vinkar glatt tillbaka och sprayar sig fram till nästa rum. Det verkar som om rätten till frisk luft är en ickefråga här i Peking.

Frida befinner sig på affärsresa i Sverige (jojo, man vet ju hur det funkar i Sverige - sena middagar som slutar på porrklubbar, man har ju hört tals om Björn Rosengren) och Michael firar livet som gräsänkling i Peking med första hemsläpet. Det var en skånsk yngling som hittades på en toalett som fick äran att bli hemmets första trofé, och därmed slapp tillbringa natten på ett Youth Hostel.

Det hela började på en födelsedagsfest på nattklubben Block 8 för två veckor sedan. Japanskan som fyllde år har jobbat i Sverige och bad om att få höra "ja, må hon leva", vilket framfördes av inte mindre än fyra närvarande svenskar. Mikrofon gjorde att inte bara de  närmare hundra födelsedagsgästerna fick ta del av skönsången, utan även alla andra i lokalen fick njuta. Vid nästa toalettbesök så öppnade ynglingen som stod vid pissoaren bredvid Michael munnen och frågade "var det ni som sjöng på svenska".

Ynglingen visade sig vara landskronait och dessutom industriell ekonom från Linköping, så naturligtvis krävde situationen att han skulle bjudas på en drink. När det blev dags att åka hem, efter många drinkar och en hel del salsadans visaded det sig att ynglingen bodde så långt utanför Peking att han hyr ett rum på ett Youth Hostel som ligger mer centralt under helgerna. Frida, Michael och ynglingen delade taxi hem från festen och när taxin stannade så visade det sig att det Youth Hostelet  låg 20 meter från ingången till Fridas och Michaels lägenhetskomplex.

Naturligtvis - Peking är inte större än att om du går ut på en nattklubb så hittar du en skåning som bor i Linköping och pluggar I och som bor 20 meter från där du själv bor.

Numera övernattar Sebastian i Fridas och Mickes lägenhet istället för på Youth hostelet i huset bredvid!

De senaste dagarna har varit klassiskt Peking-väder. Det innebär att luften är så full av smog att utsikten från våra fönster begränsas till de närmsta kvarteren. Mitt på dagen kan du stirra rakt på solen utan problem. När du går långa promenader får du huvudvärk, och när du är ute och springer så smakar läpparna beskt. Kanske är det luften som Peking är mest känd för, och kanske är luften det som är sämst med Peking. Det är inte lika kallt längre, men ganska fuktigt och ruggigt. Ungefär som en vinterdag i Lund skulle jag säga.