doingbeijing

Nyårsnatten blev som förväntat en helt galen pyroteknisk upplevelse. Frida och jag hamnade på toppen av en Pekings högsta skyskrapor kunde uppifrån se hur hela staden bubblade av fyrverkerier. Det såg ganska overkligt ut. Men vi fick en betydligt närmare upplevelse av firandet när vi tog oss ner på marknivå och drog till en kompis som var i fullt sjå med att skjuta en halv förmögenhet upp mot stjärnorna.

Myten om hur firandet av det kinesiska nyåret (guonian kallas det på kinesiska, eller Chunjie som kan översättas till vårfestival) började berättar om det hornklädda monstret Nian som varje vår kom upp från djupet av en sjö för att äta av människornas förråd och människorna själva. Därför flydde alla människor varje år till bergen för att skydda sig från monstret. Men enligt myten så kom en dag en tiggare till en by just lagom till nyåret då monstret kom upp från sjön. En äldre dam var den enda som uppmärksammade honom i alla stress, och hon gav honom mat och lät honom vila i hennes hem. Tiggaren bad att få stanna i hennes hus när alla andra lämnade byn för att fly till berget. När monstret kom till byn märkte det genast att något var annorlunda. Ett av husen var upplyst och klätt med röda papper, och monstret sökte sig genast dit. När monstret närmade sig husets dörr hoppade tiggaren ut. Tiggaren sköt smällare och skrattade högt och vevade med armarna åt monstret, och monstret blev så rädd för denna plötsliga attack att det genast vände åter till djupet av sin sjö. När byborna återvände från bergen till sin by märkte de att deras hus och lager var orörda och de förstod att tiggaren skrämt bort monstret, och byborna blev så glada att de firade en hel vecka. Ryktet om att monstret kunde skrämmas bort med röda papper och smällare spred sig från byn över hela landet, och än idag firar människor nyår genom att sätta upp röda papper på dörrarna och smälla fyrverkerier och smällare under en hel vecka. Fast idag är det nog mest utlänningar som skräms.

För några år sedan så förbjöds smällare och fyrverkerier i Pekings innerstad. Lagen var nog inte alls populär och togs bort ganska snart igen, och nyårsfirandet nådde antagligen någon slags kulmen under förra året. En av två skyskrapor i den statliga tv:ns prestigebygge ”CCTV- tower” brann upp efter att nyårsfyrverkerier orsakat en eldsvåda. Byggnaderna var precis färdigbyggda och skulle invigas någon vecka senare, och att de stod tomma räddade nog många människoliv. Byggnaden som brann ner skulle nämligen fungera som hotell. Nu krävde branden livet på en brandman, och idag står det jättelika stålskelettet kvar som en påminnelse om konsekvenserna av ett överdrivet festande, och 23 personer står åtalade för branden. I år skulle firandets hålla sig inom rimliga ramar. På väg till vårt nyårsmiddag på China Grill, högst upp i Yyntai-Tower, kunde Frida och jag se att en polisbil stod i varje större korsning och iakttog firandet med sirenerna på, och att säkerhetspersonal runtomkring hela Peking hade ställt fram stora högar med brandsläckare – allt för att inte fler höghus skulle brinna upp. Peking var förberett för galet firande.

Väl nere på marken efter middag uppe i Yintai-tower möttes vi av öronbedövande dån när ljudet från smällare och raketer ekade mellan skyskraporna. Vi tog oss med taxi till vår kompis, men när vi gick till platsen där de stod fastnade Frida och jag mittemellan två fyrverkeriuppskjutningar – vi stod och kurade och höll för öronen medan allting lyste upp runtomkring oss. Vi såg nog lite lustiga ut för kineserna som gick omkring med en cigarrett i mungipan och tände på fyrverkeri efter fyrverkeri. Till slut skrek jag till Frida, ”nu springer vi bara rakt igenom”, och vi lyckades ta oss fram till våra vänner som mötte oss med orden ”where have you been, you’re missing everything”! Allt hade vi i alla fall inte missat, det sköts fortfarande friskt och i centrum för det hela stod två damer i svarta pälsrockar och två vagnar fullastade med fyrverkerier och dirigerade några män som, ständigt med cigarretter i mungipan, två och två bar fyrverkeripjäserna från vagnen till avskjutningsplatsen tjugo meter bor. Klockan var närmare ett nu, och vi trodde skjtandet skulle avta, när en Audi SUV glider in mellan fyrverkerierna och parkerar. Ut hoppar en hel familj med tioåriga dottern i spetsen, och när bakluckan öppnas så ser vi att bilen är fylld med fyrverkeripjäser som börjar lastas ut för att skjutas mot himmelen.

För Frida och mig kändes det som om vi fått tillräckligt med fyrverkerier för en dag, och vi drog vidare till en klubb och tog en drink och försökte dansa lite. På klubben var det nästan bara expats – västerlänningar. Drivet att festa saknades, och vi drog hem och la oss. Morgonen därpå väcktes vi av att telefonen ringde. ”Time for Mian hui".

Överallt hörs brisader och smällar, och doften av krut slår fränt emot dig närdu lämnar huset. Jag håller mig hemma så mycket som möjligt och, men smällarna hörs tydligt in i vår våning. Idag är Kinas största högtid - Chunjie. vårfestival, eller kinesiskt nyår som vi säger i Sverige. En tid när allting stängs och folk har ledigt minst en vecka och åker hem för att fira med sin familj. Det är bara några timmar kvar av av oxens år. Vid midnat börjar tigerns år, ett år som kännetecknas av stora omvälvningar. Jag tänkte ta några foton av firandet, men jag vågar mig inte ut på grund av alla smällare.

Vi chattade med vår kinesiska vän Eva som bor i Lund. Hon var uppe innan åtta på lördagmorgonen och pluggade inför sin uppsats. Hon menade att avslutningen på året skulle spegla hur nästa år artar sig. Det bådar lite illa för Frida och mig - vi sov till klockan ett efter digert festande igår. Efter att ha chattat med Eva bestämde vi oss för att spirnga en timme, så att vi i alla gort något konstruktivt. Ikväll har vi bord bokat på China Grill, en prestigerestaurang i toppen på en skyskrapa. Det blir vilt festande med utsikt över hela krigsscenen som Peking kommer att utgöra i natt. Om vi nu lyckas ta oss dit välbehållna.

Xinnian hao, gott nytt år önskar Frida och Michael!

De senaste åren har det ploppat upp ett helt gäng med skidorter norr om Peking som vänder sig till alla kineser som vill skaffa sig dyra vanor. Skidor verkar ha blivit en statussymbol i Kina – tv har ofta inslag med bräd- och alpinåkning, på talkshows kan du se häftiga artister sitta med skidgoggles i pannan, och hela snowboardstilen kryddad med blingbling har gått hem hos ungdomarna.  Skidorterna är som totala ”remake-factories”. Till dem kan man komma precis vad man är, sedan betalar du ett paketpris och får allt från skidor till handskar och extrasockar. Sedan är det bara att ställa sig i backen. Den mest förekommande tekniken är den där du böjer lite lätt på knäna, sträcker armarna rakt ut, och bara står på rakt ner för backarna.

Frida och Michael har hunnit testa två system. Det första ligger en timmes bilfärd (beroende på trafiken förstås) norr om Peking, Tre små nerfarter, två sittliftar och massor med pistvakter. Vart 50e meter stod en pistvakt uppställd i röd overall och med endast en skida på. När du faller eller blir påkörd, och det händer förr eller senare, tar det inte mer än 8 sekunder innan en pistvakt kommer stakande och står vid din sida, redo att hjälpa dig upp. Michaels största oro gällde liftköerna. Vi har haft upplevt en del kaotiska köer under tiden i Kina, och vet att vi inte har något att sätta emot en kines som bestämt sig för att ta sig förbi mig. Men den enda som överhuvudtaget trängde sig i kön var tysken som vi åkte med. Michael kändes sig tvungen att berätta historien om ”Liftwaffe” från Sällskapsresan 2. Tysken skrattade artigt.

Nästa system som testats är Wanlong som ligger 3-4 timmar med bil norr om Peking. Området ligger i ett distrikt som i gjort sig mest känd för potatis och fattigdom. Nu satsas det full ut med jättehotell och nya stadsdelar runt skidanläggningar och golfbanor, men från mitt bilfönster ser jag mängder av gamla bostadsgrottor. Grottor har i många århundraden varit den dominerande bostaden i vissa delar av Kina, där brist på virke och sten gör traditionella hus dyra och ovanliga. Dessutom sägs grottan vara praktisk – under heta, torra somrar erbjuder den svalka och behaglig innetemperatur, och under de bistra vintrarna hålls alltid plusgrader inne i grottan. Jag läste i en bok skriven för 10-20 år sedan att det uppskattades att 40 miljoner människor fortfarande bodde i grottor. Vi bor inte i grotta utan på ett nybyggt hotell, men bäddarna som låg direkt på golvet motsvarade att sova på stengolv. Skidanläggningen har funnits där i några år, men den växer hela tiden och hade nyöppnade nerfarter. Jag skulle beskriva stället som jämnstort med Vemdalen, med en del fina nerfarter och rakt igenom kanonunderlag. Eftersom vintrarna är så torra i denna del you av Kina så finns det väldigt lite natursnö, och offpiståkning begränsas till att kasa nerför en iskana mellan stora stenar. Men den stora nackdelen med systemet är de långsamma liftarna. Tillsammans med den pinande vinden blir det en utmaning att hålla uppe värmen. Fast det finns gott om liftar och blir aldrig några köer, och Michael kommer i diskussionen med resesällskapet Linus huruvida de långsamma liftarna . Michael mxenar att de långsamma liftarna är en konspiration för att gästerna ska uppleva systemet som större än vad det är. Med långsamma liftar tillbringar åkaren mer tid i liften, och därmed mindre kö i backen och det blir färre människor som står i liftkön. Då sliter åkaren mindre på backen och det upplevs inte lika trångt – tänk på det ett tag. Linus menade att de körde liftarna långsamt för att spara energi. Den enda gången som liftarna gick snabbt var vid själva påstigningen. Är du inte aktsam så slår stålramen på stolen rakt mot din vad – inga vadderade kanter där inte!

Sammantaget var det okey backar, dåliga liftar, pinande vindar, bra snö och usel afterski. Den enda fest vi hittade var tio ryssar som satt och spelade kort och drack vodka…



Kineser har ofta en ganska avslappnad stil, och pyjamasbyxor är användbart till det mesta, som här när vi käkade på restaurang med våra kompisar.